Just nu ligger jag i sängen, tanken var att jag skulle sova, men jag har fastnat i tankar om allt och ingenting. Livet det här året har minst sagt varit en resa, det har varit så otroligt mycket som hänt. Det känns som att flera vänner tappat bort sig själva någonstans på vägen, mitt i allt annat, och jag kan även känna ibland att jag gjort det själv också. Det har varit så mycket drama som jag inte har hunnit tänka igenom, vara ledsen över eller känna det jag behöver känna angående, utan istället har det bara kommit upp mer och mer grejer så att berget av allt jag behöver bearbeta bara blir större. Trots detta kan jag inte gråta. Jag lyckas inte göra som jag brukar göra när jag är tankspridd - bara släppa allt, känna, gråta - så att det sen kan bli bättre, så att jag sen kan gå vidare. Istället känner jag hur det börjar kännas jobbigt, hur jag är på väg att bli ledsen, men det kommer liksom inte ut. Jag mår relativt bra hela tiden, ofta riktigt bra, men jag vet också att det bara är en tidsfråga innan det blir FÖR mycket och jag spricker. För jag vill lösa alla andras problem hela tiden, jag vill få alla jag bryr mig om att hitta tillbaka till sig själva igen och må bra, men det funkar inte så. Varje person måste själv hitta sin väg dit. Varje person måste själv vilja nå dit, vilja kämpa, annars kommer man aldrig dit. Hur gärna jag än önskar att jag kunde lösa alla världens problem så fungerar det inte så. Tack och hej.