Så jävla förvirrad över allt jag känner just nu så jag bara orkar inte... Antar att jag trodde att jag kommit så mycket längre än vad jag faktiskt gjort. Och det dödar mig. Så kom låten. Kände bara för att rymma iväg någonstans och gråta där och då. Inte för att det skulle hjälpa men bara för att slippa. Slippa se och slippa känna. Men det funkar inte så, man kan inte rymma från det man känner. Jag kan inte det. Så där satt vi, som två människor som aldrig känt varandra, eller som att vi känt varandra så väl som vi faktiskt gjort men vi kunde trots det inte föra en normal jävla konversation. Orden tog slut och tankarna satte igång, igen. Sen kom kommentarerna som bara gjorde allt så mycket värre. Dags att gå hem. Ska ju trots allt jobba imorgon. Lycka till med sömnen.