Jag har insett att när jag har det stökigt hemma mår jag inte riktigt bra. Inte bara för att jag panik på att det är stökigt, vilket i det här fallet är mitt minsta problem, utan snarare för att det är det tydligaste tecknet på att jag inte hanterat mina känslor. Städning är min terapi. Jag både släpper allt, my mind goes blank så att säga, samtidigt som jag kan tänka på saker som är skit utan att bryta ihop och inte komma någonstans. Förstår ni vad jag menar? Antingen är jag ledsen och ligger i sängen, gråter och tröstäter, eller så städar jag. Jag städar och släpper allt samtidigt som jag får en ren lägenhet. Idag insåg jag hur stökigt jag har det hemma och hur mycket ångest det både ger mig och beror på. Så nu är jag i full gång med att städa. Jag hade nästan glömt hur skönt det faktiskt är för mig att städa, hur mycket det ger mig. Nu jävlar ska jag fortsätta med min terapi. Höres!