jagochminflata.blogg.se

Jag och tjejen har kommit till det där stadiet då vi känner varandra så väl att man nästan kan veta vad den andra tänker eller känner i ett visst sammanhang. Ni vet när man inte längre behöver fråga för att saker känns oklara, utan snarare kan läsa varandra som öppna böcker. Jag har nog alltid varit rädd för att komma till det här stadiet, att totalt öppna mig för en annan människa och vända ut och in på mig själv, visa vem jag verkligen är och vad jag står för. Men när jag väl började göra det med Casse så blev allt så mycket lättare. Hon började öppna sig för mig så som jag öppnat mig för henne och vi började se varandra för våra verkliga jag. Aldrig förr har jag gråtit så mycket som jag gjort i Casses famn. What the fuck, tänker säkert ni nu men det är verkligen inte något negativt eller så att hon fått mig att må dåligt och att jag därför gråtit - det är snarare tvärt om.

När vi lärde känna varandra från allra första början var min pappas sambo, mina halvbröders mamma och dvs min extramamma döende i sina sista dagar. Jag mådde såklart skit pga detta och eftersom Casse och jag umgicks en hel del var hon den som tröstade mig. Jag brukar ha svårt för att släppa taget som stoltheten och bara brista ut i gråt, vilket jag delvis hade i början med Casse också. Men i samband med att min extramamma tog sitt sista andetag, att Cassandra var vid min sida när jag fick beskedet och att jag inte kunde tänka mig någon som skulle kunna förstå mig bättre än hon, öppnade jag totalt upp mig för henne. Det är enstaka människor jag gjort det för, någonsin, och det kändes bättre än aldrig förr.

Hon förstod mig, tog mig som jag var och är, lyssnade på mig dag ut och dag in när jag tjatade om samma sak eller knappt ens orkade prata om vad som var fel. Hon höll sin famn öppen dag som natt och jag grät i hennes famn som ett litet barn.

Efter att jag år ut och år in varit jävligt bra på att hålla saker inne, låtsas som att allt är bra, trycka bort alla känslor, spela lycklig och aldrig visa mig "svag", fick jag nog. Och jag fann den perfekta flickvännen som pallade med mig när jag var ett helvete och minst sagt a total mess. Så jag grät, grät, grät och grät. Och till sist blev det bättre. Bara att veta att det var okej att bryta ihop när som helst och var som helst i hennes famn gjorde det lättare att orka ta sig igenom de tunga dagarna.

Jag har alltid tänkt att det var det här jag var rädd för, att totalt öppna mig för någon, eftersom man aldrig vet när man kan förlora personen, men jag har insett något väldigt viktigt. Det är inte förrän du öppnar dig för någon, på riktigt, som personen kan älska dig för den DU är. Och vad är meningen med att slösa bort din underbara person i rädslan för att en dag bli lämnad eller inte bli accepterad för den du är? Jag är så glad, så tacksam att jag träffat dig, Cassandra. För du fick mig att öppna mig för dig, att våga stå för den jag är och att älska mig själv på en helt ny nivå. Du finns alltid där och du vågar vara dig själv med mig, precis som jag är med dig.

Jag är så glad att du vågat visa mig vem du innerst inne är, för det finns ingen så underbar människa som du.

Tack.