Drömmar som säger mig något
Här om dagen när vi var ute på krogen stötte vi på ett gäng gamla bekanta/"vänner" sen högstadiet. Det blir lätt lite awkward när man inte är säker på om man ska hälsa eller inte. Ja brukar välja att alltid säga hej oavsett om personen ger mig en bitchblick eller inte, för tro mig, folk gör det än idag. Men dessa människor verkade inte ens se mig. Jag vet inte om det var så att de ignorerade mig totalt, om de faktiskt inte kände igen mig eller om de inte ens sett mig. Jag tittade mot dem med ett leende på läpparna i hopp om att iaf få en blick tillbaka, men nej. När jag frågade Daniella om hon sett vilka som var där så sa hon att de redan hälsat på henne och då tänkte jag direkt att de måste ha sett mig men bara ignorerat mig. Hm. Varför beter sig folk så?
Inatt drömde jag något som gav mig en tankeställare. Vi (jag och ett gäng vänner) var på någon typ av anordnad fest. Ni får ursäkta att jag inte minns alla detaljer exakt, det var som sagt en dröm. Vi festade galet och folk blev rätt fulla. Massor av gamla vänner och bekanta var där och en del var trevliga och sa hej, frågade om allt var bra osv, medan andra totalt ignorerade oss. Samma tjejer som vi (i verkligheten) träffat här om dagen på krogen ignorerade mig totalt, vilket gjorde mig lite lätt irriterad. Även om man glidit ifrån varandra eller inte är bff's längre kan man väl skippa bitchblickarna och bara säga hej. Men icke. I slutet av kvällen när det var dags för oss att dra hem råkade dessa tjejer också vara på väg samtidigt, vilket resulterade i att vi satt bredvid varandra i en trappa när vi skulle ta på oss skorna. Då kom hej:et. Plötsligt var vi vänner igen och tjejerna kramade om mig, var hur trevliga som helst, men det var så falskt. Falska skratt, falska leenden - allt var bara falskt rakt igenom. De brydde sig inte ett skit om var jag har kommit i livet eller vem jag är idag och hur jag mår. Det blev bara tillräckligt awkward för att de skulle känna sig tvungna att dra på det där falska leendet och säga hej. De la några idiotiska kommentarer om att "jag gått och blivit lesbisk" och sen skrattade dem. Mina faktiska vänner, som väntade på mig i dörröppningen, ropade på mig och jag lämnade de falska f.d. vännerna bakom mig. Mina äkta vänner sa stöttande kommentarer och vi skrattade åt det som precis hänt. Och det var så jag insåg; varför i helvete ska jag bry mig om folk som inte bryr sig om mig, folk jag glidit ifrån och folk som är så svaga i sig själva att de måste trycka ner andra, folk som är falska rakt igenom och folk som inte är mina vänner längre? För det finns alltid en anledning till att man lämnar vissa så kallade vänner bakom sig och behåller andra.
